Vårt hus

När vårt hus stod färdigt hösten 1903 var det ett av Sveriges modernaste. Delvis var det Jönssons förtjänst.
Jönsson höll till i källaren där han dagarna i ända handsågade och yxklöv ved, som han sen i mes bar upp till alla våningar. 

Samtliga rum i huset värmdes upp av kakelugnar och väl uppburna portionerades veden ut till stora lårar.
Jönsson slet hårt. I finrummen gick belysningen på fotogen, i sovrummen på el, badrum och kök belystes med gas, men ingen annan värme än kakelugnarna fanns så Jönsson hade att göra. 

Årsförbrukningen var omkring 50 famnar, vilket är ett vedberg vi i dag skulle benämna 200 kubikmeter. Men Jönssons stora förtjänst var att han stod ut i stanken. 

Vårt hus var nämligen det första i Stockholm som hade WC i varje våning. · 

På gården stod visserligen torrdassen på rad, även tjänstefolk hade ju behov, men inne i våningarna fanns vattenklosetter för Herrskapet och staden var så oförberedd på uppfinningen att det inte fanns något system för avlopp. 

Därför installerades en alldeles privat reningstank i Jönssons domäner. Kanske beklagade han sig för ismannen.
Under vintrarna slet ismannen på Ulvsundasjön just till höger om där Tranebergsbron nu ligger. Där sågade gubbarna ur stora block, hästar släpade och stackarna i magasinen kunde bli höga som femvåningshus. Resten av året gick ismannen runt i stan med sin iskärra. Blocket var isolerat med sågspån och efter beställning högg ismannen av en bit, tog den med saxklo mot sitt tjocka skinnförkläde och levererade till köksdörren. 

Moderna hem hade zinktrattar för isen i skafferierna, på somrarna gick det åt två isklunsar om 20-30 kilo i veckan, på vår och höst räckte det med en kluns.
På så vis kunde smöret och mjölken hållas färsk. 

Vårt hus var alltså en pärla, vårt hus är fortfarande en pärla och vi som bor här nu kan vara glada över det extremt utvecklade hävdelsebehovet som bodde i byggherren PG Graham.
Hans blivande fru var nämligen snäppet "finare". 

PS (Peter Samuel kallades aldrig annat) Graham var visserligen själv ingen läpp, hans släkt hade invandrat från Skottland, farfar var förmögen skeppsredare och trävaruhandlare, pappa hade gift sig med Nina Liljewalch, dotter till C F Liljewalch - som hade bekostat de tre första svenska världsomseglingarna och tecknat det första handelsavtalet med Kina. 

Men PS var vanlig simpel ingenjör, och det förslog inget vidare i hans blivande hustru Kathinka Peyrons kretsar.
Vid bröllopet kände PS ett skav i hjärtat, adeln och officerarna såg ner på honom och den dagen beslöt han att bygga sin hustru ett slott värdigt en prinsessa. 

Slottet kom att bli det hus som nu är vårt.
In i det nya vackra huset flyttade inte bara ingenjören och dennes prinsessa utan också parets son, lille Edward. Han var född 1900 och minns därför inte riktigt de allra· första åren, men från 1905-06 är bilderna tydliga för honom.
Edward Graham är ett fenomen.
Jag träffade honom när han besökte sitt gamla barndomshus, i vilket han bodde sina första 79 år (1903-82), en lördag i november 1996. Rak rygg.
Välansad mustasch.
Halvdöv, men solklar blick och tanke.

Och den berättelse Du just nu läser är i grunden hans.
Familjen Graham är mest känd för sina hissar.
Samma år PS tog studenten, 1887, fick familjeföretaget Graham Brothers agenturen för den amerikanska hissfirman OTIS Elevator Co. PS skickades därför omedelbart till USA för att förkovra sig i hissar. Väl hemma igen fann han att hans pappa Patrick inte orkade driva firman med vinst, han köpte därför ut pappan och satte sig i företagets kontor i hörnet Garvargatan-Kungsholmstorg. Det var ett rätt påvert läge.

Marknaden på torget erbjöd visserligen det mesta i ätväg, även om Hugsamlingarna på ko- och hästliken var motbjudande, och backen ner mot Mälaren var lagom brant för kälkåkning, men herregud, Kungsholmen...vem vill bo där? Så långt från centrum, så långt civilicerade trakter och med enbart en massa industrier i krokarna. Men i PS huvud växte en plan. 

Pappa Patrick hade köpt tomten hela vägen längs torget och en bit ut i vattnet. Där låg en liten verkstad för hissverksamheten, några förråd och annan bråte, annars var där obebyggt. .
Norr Mälarstrand tog slut vid S:t Lars Bryggeri vid torget, väster om det låg Gamissonssjukhuset och en räcka industrier, exempelvis De Lavals. 

In mot stan fanns inte heller något vettigt bostadshus.
Alldeles intill låg de eländiga arbetarbarackerna för Lundins Garveri och bortom låg Eira sjukhus, Murbruksfabriken, Kungliga Myntet och Eldkvarn (nuvarande stadshuset).
PS plan var att bebygga hela kvarteret Vattuormen med eleganta bostadshus, från Garvargatan till vattnet, hans svåger greven Sigge Cronstedt var arkitekt och fick rita, och först och bäst skulle huset nere vid vattnet vara. 

1902 drog man i gång.
Strandlinjen gick då 5-6 meter längre upp än vår husgavel, så första åtgärden var att köra ner en faslig massa pålar i dyn, köra dit sten och jord och vinna ny mark för huset, och senare för väg och parkering.

Vid ett tillfälle hade arbetarna svårt att få ner pålarna.
De trodde att de hade stött på ett vrak, pålarna liksom studsade tillbaka i slagen, och PS blev orolig och beordrade fram tre gånger så många pålar som beräknat och lät gjuta ihop alla med armerade betongblock. Sådan är alltså grunden på vilken vårt hus vilar.

När huset just var färdigt och PS en dag kom hem och steg in i salongen såg han till sin fasa att de höga palmerna som stod på piedestalerna bakom hustruns soffa svajade illa.
"Pålarna", tänkte han, "nu rasar allt samman!"
skakningarna visade sig komma från ett noterat jordskalv, huset höll, men pålarna satt inte hundraprocentigt stabilt, vilket sprickbildningar i fasaden visar. Antagligen rör sig vårt hus en smula än i dag. 

När lille Edward var fyra-fem år höll man som bäst på att fylla igen påleriet där kajen i dag ligger. Båttrafiken var livlig på Mälaren på den 

tiden, här låg alltid stora fraktfartyg ankrade, och man behövde en bra kaj.

Hästarna kom i rader och såg från lille Edwards vinkel från fjärde våningen ut som myror där de drog sina jordlass och tippade dem. 

Plötsligt gick allt åt helvete

Någonting släppte, marken rasade och ett femtontal hästar och ekipage drogs i vattnet. Kuskarna simmade i land, och så småningom kunde man med kran lyfta upp vagnarna och de livlösa hästkadavren. 

Barnjungfrun drog in oss så vi inte skulle kunna titta på det makabra skådespelet, berättar Edward.
Edward bodde då alltså på fjärde våningen.

Han och andra ur familjen Graham har bott lite överallt i huset, länge där Lindquists nu bor, också där Hyttings bor, som mest hade de elva rum på fjärde våningen - hela våningsplanet. I matsalen lät de där höja taket en meter för att skänka mammas flygeltoner bästa akustiken. Familjen var förmögen och levde ett relativt isolerat liv med släkt och affärsbekanta.

Edward minns inte att han någon enda gång pratade med arbetarungarna på granngården, att leka var otänkbart. Han känner i dag skam över de sociala skillnaderna som rådde, grannarna levde i olika världar, de slogs inte, å andra sidan gömde sig rikemansbarnen när ”Storken” var i närheten. En stor och stark arbetargrabb som hade rykte om sig att ha temperament. 

Med "Storken" kunde man aldrig veta. 

Med grevar kunde man heller aldrig veta. Under PS med familj bodde en greve som söp och en natt omkring 1907 sprang han ut i entren på 34:an och sköt skarpt upp mot trappen.
PS sprang ut, såg inget, och sa åt den sannolikt hallucinerande greven att gå och lägga sig.
Närmre mord än så har såvitt det är bekant ingen kommit i vårt hus, trots att det genom åren mördats en hel del på Norr Mälarstrand.

Dock drunknade dessvärre portvaktsfru Karlssons grabb i vattnet här nedanför. Portvaktsfru var ett märkligt påhitt.PS hade förmodligen enbart anammat Östermalmsstilen med portvakt i entrén, någon riktig funktion kan Edward inte minnas, man lämnade nåt meddelande eller paket, det var allt.
Portvakten bodde på bottenplanet, på gården var det dass och vedeldad tvättstuga och torksalarna låg på vinden. 

Familjen Graham hade tre Jungfrur boende hos sig.
Kokerskan var viktigast och tjänade också hela 10-11 kronor i månaden, plus husrum och mat. 

Husan serverade, diskade och höll fyr i kakelugnarna, tjänade 8-9 kronor.
Lägst i rang stod Gamla Lisa, "Gullef' som var barnmorska och bodde inne hos ungarna. "Gullet'' var bondjänta från Västergötland, hon visste vad hon gjorde när hon förlöste lille Edward.

Så småningom lärde hon honom att mata hästar. Det stod ett par fina exemplar på Hantverkargatan, vars dagliga värv bestod i att hjälpa de ordinarie draghästarna att dra spårvagnen i uppförslutet mot Fridhemsplan.
Edward hade för hästamas skull alltid socker i fickan när han gick ut. Hästtrafiken var också intensiv längs torget. 

Man proppade de järnskodda vagnarna fulla med pilsner och så rullade de under buller uppför kullerstenen. 

Familjen Grahams engagemang i huset har varierat. Hela kvarteret var färdigt 1910, ett nytt hus stod klart vartannat år, PS flyttade 1919 in på vinden på Kungsholmstorg 6 efter att ha sålt vårt hus 1918 till en direktör Ljunggren från Jönköping för strax under 400 000 kronor. På den tiden var enda chansen att komma över en paradvåning att köpa hela fastigheten och komma åt ägarens våning, men så småningom gick flyttlasset åter.
Som mest hade Graham Brothers 35-40 procent av hissmarknaden. Receptet för framgången ansågs vara att företaget tillverkade varje detalj själv; linor, maskiner, lås, galler, knappar...allt. Man hade också ett överlägset kontaktmät med folk som slog larm vid fel, så att man blixtsnabbt kunde åtgärda. Graham Brothers hade därför överlägsen service. 

Men 1936 gick allt åt helvete.
Den 6 oktober ungefär nio på kvällen brann Grahams stora verkstad i Lilla Ursvik ner, en dramatisk brand där en av brandmännen höll på att stryka med. Tillfället greps av konkurrerande finansmän - Edward vill inte gärna sprida kunskapen i detalj - och Grahams manövrerades ur sitt företag.
Men Edward blev kvar i 34:an till1982 då han flyttade till Lidingö. Det blev till slut för stort i femrummaren på tredje våningen, och för dyra. Och så har han sitt Ingarö att ta hand om, ett sommarparadis med 1,5 kilometer kust, som varit i familjens ägo sen 1911 och ser ut ungefär som då. En gång köpte Edward en 40:a i Eskilstuna, varför han tvingades segla genom Mälaren, vilket normalt var otänkbart för kappseglarfamiljen Grahams. I Hammarbystussen blev han i stiltjen bogserad och dammade rätt in i en bro och knäckte masten. Men på ren envishet seglade han ändå ut till Ingarö. 

Hur som helst längtar han inte tillbaka till Kungsholmstorg. Här har blivit för stökigt. För mycket bilar.

Själv tog körkort 1919 i familjens Chevrolet. På den tiden fanns inga trafikmärken, knappt några regler. Vid uppkörningen fick han köra upp för Slottsbacken, till höger om obelisken fick han stanna, sen_ backa ett halvt varv runt obelisken och köra ner igen. 

Så var saken klar.
Kortet kvitterades med den gamle instruktören Schmitts visdomsord: - Kör nu, men tänk på att ni inte är dom enda idioterna på vägen!
På den tiden var Norr Mälaestrand inte lika bullrig.
På den tiden var telefonnumren också korta.
Familjen Grahams exempelvis: 3736! 

/Steffo Törnquist
Bodde i 2:an, två trappor upp. 

Bonusfakta:
• Samtliga fem Graham-hus i kvarteret har en hög sockel av röd 

gotländsk sandsten, som ett minne av ön familjen ursprungligen invandrade till. 

• stenarna är huggna med viss variation för att ge ett levande intryck. • Kring samtliga portar finns utsmyckning, delvis med skotska motiv.